Det här är tredje året i rad vi tar in prao-elever i padelhallen. Under introduktionen för ett par veckor sedan berättade jag för grabbarna om den krokiga och oväntade vägen mot att driva… just det, en padelhall. Vad hände ens? När jag gick på högstadiet visste jag knappt att man kunde driva eget företag överhuvudtaget. Inte på heltid i alla fall. I min grundklass drömde vi om att bli lärare, sjuksköterskor, frisörer, poliser och elektriker. Vanliga jobb, även om jag då inte förstod att de flesta frisörer faktiskt är egenföretagare.
På väg till jobbet imorse mötte jag i vanlig ordning gänget från hunddagiset som är ute och promenerar med en hel massa hundar. Deras arbetsbeskrivning består alltså av att motionera hundar. Alla dessa jobb. Så många det finns! Vilket leder till nästa fundering. Hur kan jag fortfarande inte veta “vad jag vill bli när jag blir stor”?
En lista om jobb (och den ständiga frågan om vad jag ska bli när jag blir stor)
#1. Var praoade du?
När jag gick på högstadiet hade vi tre olika prao-perioder, där varje period varade i två veckor. Betydligt mer än nuförtiden. Som jag minns det fanns en färdig lista med prao-platser tillgängliga till alla som inte kunde fixa egen. Det fanns föga förvånande vissa ställen som var betydligt mer populära än andra, vilket i sin tur innebar att platserna lottades ut om flera hade valt samma. Jag hamnade på tre olika arbetsplatser (varav två förstahandsval).
- Stall i Spjutsbygd: Första praoplatsen var ett privat stall i vår lilla by. Jag hade NOLL koll på hästar, men blev övertalad av min kompis att söka. Hon trodde vi skulle få rida varje dag, men det enda vi gjorde var att mocka skit, putsa sadlar och passa stallägarnas ungar. En dag fick vi följa med till en travbana för att se hästarna in action, det var kul! Jag hade med mig varm choklad och mackor till lunch och var ganska nöjd trots att vi inte fick rida.
- Förskola på Aspö: Jag och min kompis hörde att det var extremt korta arbetsdagar på den här ön i Karlskrona skärgård, så vi ansökte direkt. Att det tog minst lika många timmar att ta sig dit och hem? Så långt tänkte inte vi. Jag minns det som två ganska roliga veckor, om inte annat kändes det spännande att åka båt till jobbet.
- Tvätten: Alltså, jag minns inte ens vad företaget hette när det begav sig. Sydosttvätt kanske? Alla kallade det för “Tvätten”. Ett tvätteri där det tvättades enorma mängder tvätt till kommun, landsting och försvar. Det fanns också en avdelning där det putsades kängor till alla värnpliktiga. Det var inte mina roligaste arbetsveckor i livet nej, men jag gillade ändå hela grejen på något sätt. Många av mina minnen kopplade till uppväxten är förknippade till mat/fika. Under de här veckorna lyxade jag till det och köpte delikatessyoghurt till matsäcken. Ni vet, den där “Yoggi” med kolasmak som inte säljs längre? Den smakade efterrätt och jag älskade den.
#2. Vilka reserelaterade sommarjobb har du haft?
Har jag haft sommarjobb som på något sätt gläntade på dörren till resebranschen? Nu i efterhand inser jag att det kanske var så, även om jag inte förstod det då.
- Furs Vandrarhem: Under ett par somrar sommarjobbade jag på Furs Vandrarhem. Fur är en öde liten håla på gränsen mellan Småland och Blekinge. Tyskarna älskade det här stället, såklart. Jag sov över där ibland eftersom bussarna hem till Spjutan aldrig tajmade. Jag var livrädd exakt hela nätterna då jag var övertygad om att det spökade i korridorerna. Kanske inte så konstigt eftersom det brukade ligga ett sanatorium i lokalerna.
- Hotell: Under min studietid jobbade en av mina roomies som hotellstäderska. När behov fanns brukade jag bli tillfrågad att hoppa in. Jag städade, jobbade i frukostbuffén och fick min första dricks i livet! Det behöver väl knappast tilläggas att den kom från amerikanska hotellgäster som lämnat ett gäng mynt (och kanske en och annan sedel) i rummet.
- Summer camp i USA: Något år efter studenten drog jag över till USA för att jobba som badvakt på ett Girl Scout Camp. Jag hade nog aldrig tagit initiativet själv om inte min storasyster banat väg innan mig. Jag kände mig väldigt modig och väldigt självständig!
- Värd på Vattenfestivalen: Under högstadiet (eller var det gymnasiet?) fixade min svåger sommarjobb åt mig på Vattenfestivalen. Jag kände mig cirka coolast i världen när jag gled runt på Stockholms gator med ett VIP-kort runt halsen. Att jag lyckades gå vilse på vägen mellan T-Centralen och NK är en annan historia.
#3. Vad ville du bli när du var liten?
Jag ville bli delfintämjare. Ganska länge ville jag det! Efter en delfinshow med Flipper på Kolmården blev jag helt besatt av de där vackra, smäckra och smarta undervattensdjuren. När jag blev något äldre lockade istället polisyrket – en önskan som höll i sig under väldigt många år. Så många att jag direkt efter gymnasiet faktiskt började juristlinjen i syfte att samla meritpoäng till polishögskolan (som man då behövde vara 20 år för att söka). Någon polis blev jag aldrig och tur är väl det med tanke på min förmåga att svimma när jag blir rädd. Jag gjorde däremot min praktik under tio veckors tid på polishögskolan i Stockholm. Därmed kan jag väl få en liten check på polisdrömmen?
#4. Vad jobbade dina föräldrar som?
Föga förvånande jobbade min pappa som polis. Det brukar väl vara så för många som själva när en sådan dröm. Han hade också cirka JÄTTEMÅNGA extraknäck vilket behövdes för att försörja en sjubarnsfamilj. Allra bäst mådde han under all sin tid i skogen, där han spenderade all sin lediga tid för att…
… just det, jobba. Min mamma arbetade som vårdare, men också som lärare, dagmamma och tja, allt möjligt nu när jag tänker efter. Allra mest jobbade hon nog som obetald psykolog och socionom.
#5. Om du fick börja om ditt liv, skulle du välja samma utbildning/yrke?
Jag har själv formulerat frågan i rubriken, men inser att den ändå kan tolkas på olika sätt. Om den avser samma utbildning som jag la fem år av mitt liv på är svaret nej. Jättemycket nej!
Jag ville hoppa av nästan varje dag under hela utbildningen, men fick ändå finfina betyg och drogs väl med av hela grejen. Märkligt! Åren som notarie på tingsrätt var fantastiskt roliga, medan månaderna på förvaltningsrätt var hemska. Jag hann också jobba på advokatbyrå, ett större företag och en ideell organisation och annat smått och gott däremellan. Jag ångrar inte dessa år, jag lärde mig mycket och fick vänner för livet. Men nej, jag hade inte valt samma igen.
#6. Hur hamnade du på ditt/dina nuvarande jobb?
Det är en fråga jag ställer mig med jämna mellanrum. På ett bra sätt ska tilläggas. Hur i hela friden hamnade jag här!? I en padelhall i Nynäshamn?
Jag har till hundra procent min man att tacka för den vändningen i livet. Vi öppnade hallen under hösten 2020 och är nu inne på vårt femte år som kollegor. Vi gör det bra, men i längden tror jag att det tär mer än när förhållandet att jobba med sin livspartner.
Jag älskar det faktum att jag kan varva jobbet i padelhallen med olika reseuppdrag. Det är en ultimat mix just här och just nu.
#7. Jobb du på allvar har funderat över i vuxen ålder?
När jag hatade mitt juristjobb som allra mest (starka ord, jag vet) övervägde jag på allvar att säga upp mig och söka jobb som trädgårdsmästare på en kyrkogård.
Där, mellan liv och död, skulle jag gå och kratta löv. Inga krav och måsten, bara grav(ar). Så tänkte jag.
I övrigt har jag på allvar övervägt att läsa lite journalistkurser för att kunna titulera mig resejournalist. Jag har dock landat i att reseskribent känns som en utmärkt kompromiss. Jag har också varit sugen på någon kurs i psykologi eller så, men inser att tre psykologstudenter i familjen räcker och blir över. Tre av fem systrar jobbar eller har jobbat med psykologi på något vänster. Någon måtta får det vara!
#8. Jobb som absolut inte skulle passa dig?
Chaufför. Lastbilschaufför. Jag kan knappt backa nerför backen till vårt hus utan att få panik över att jag ska köra nerför slänten vid sidan om huset. Jag kan heller inte fickparkera och har någon enstaka gång lyckats med bedriften att köra i fel körriktning (vill helst inte tänka på det) och så vidare. Att jag ens tänkte tanken att bli polis känns för övrigt allt orimligare för varje rad jag skriver i det här inlägget.
#9. Om ditt jobb (nuvarande eller tidigare) skulle vara en boktitel, vad skulle den heta?
Åh, den titeln satte jag för många år sedan! Boktiteln skulle lyda “Den ofrivilliga karriäristan”.
#10. Vad vill du bli när du “blir stor”?
Det är en väldigt bra fråga…
…som jag fortfarande funderar på med jämna och ojämna mellanrum. Jag ber att få återkomma framöver! Fram tills dess hittar ni mig antingen i padelhallen eller ute på resande fot.
Haka gärna på listan, det är fantastiskt roligt att höra om andras jobbdrömmar och planer! Här hittar du fler listor i bloggformat. (Omslagsfoto: Katarina Wohlfart).
