Att resa till Uzbekistan: min resa dag för dag

Vissa destinationer lämnar mer avtryck än andra. Min resa till Uzbekistan för ett par veckor sedan faller definitivt in i kategorin resor jag aldrig kommer att glömma. Det är första gången jag reser till Centralasien och första gången jag besöker ett land i Långtbortistan. Under åtta dagar får jag och mitt resesällskap uppleva ett smakprov av magin längs den gamla Sidenvägen. Här bjuds vi på sagolikt vackra byggnader, spontana danser med levnadsglada damer, bedårande bergsvyer, men också en stor dos nyfikenhet på vår del av världen.

Vi börjar resan i Uzbekistans huvudstad Tashkent och tar oss sedan vidare med snabbtåg för att uppleva Zamin, Samarkand och Bukhara innan vi vänder tillbaka mot Tashkent för att flyga ut från samma flygplats dit vi flög in. Den aktuella resan (en pressresa på inbjudan av Tourism Committee of the Republic of Uzbekistan) går av stapeln i mitten av oktober 2025. Under resans gång får kameran jobba hårt, det finns så väldigt mycket jag vill föreviga. Här får ni ett smakprov från resan i dagsboksform, fler inlägg med konkreta tips kommer framöver. Låt oss ta det från början till slut, häng med!

Läs mer: En resfredag med resfeber – imorgon åker jag till Uzbekistan!

Att resa till Uzbekistan: min resa dag för dag

Dag #1. Lördag 11 oktober (Stockholm – Tashkent)

Efter en lång dag (avresa kl 14:20 från Arlanda) landar vårt gäng vid 04-snåret natten mot söndag efter att ha bytt flight från Turkish Airlines till Uzbekistan Airways i Istanbul. Att lyckas sova på flyget borde vara en OS-sport, det krävs både övning och talang.

Det är alltid lika spännande att landa i ett land jag ännu inte har besökt. Hur beter folk sig? Hur ska jag bete mig? I ankomsthallen är det ett myller av folk trots den arla morgontimman. Det är inte många européer på plats i ankomsthallen, däremot väldigt många resenärer som släpar runt på tejpade plastsäckar och påsar av diverse slag. När vi till slut kliver ut från flygplatsen har klockan nått någonstans mellan natt och gryning. Taxichaufförerna som möter oss (många av dem med en cigarett i mungipan) är ganska påflugna. I det här läget känns det skönt att vårt gäng har en egen chaufför som möter upp oss på flygplatsen och sedan kör oss raka vägen till hotellet.

Hotell: Wyndham Garden Taskent

Dag #2: Söndag 12 oktober (Tashkent)

Efter några fladdriga timmars hotellsömn (jag är i vanlig ordning rädd att försova mig) är det dags att möta upp resten av gänget för att bilda oss en uppfattning om Tashkent. På lunchrestaurangen får jag min första introduktion till landets bröd, som jag har hört mycket gott om.

Jag, som lätt hade kunnat leva på mackor, konstaterar nöjt att de stora och nybakade brödkakorna har en perfekt konsistens. Därtill är de vackra att vila ögonen på. När jag ska gå på toaletten som ligger i en separat byggnad intill restaurangen…

…möter jag en glad man på gatan med ett nyslaktat lamm över axeln. Redan här sätts standarden för resten av resan. Vår diet under följande dagar kommer nämligen bestå av bröd och kött, följt av… just det, kött och bröd!

Dagens första sightseeing-stopp blir Islamic Civilization Centre in Tashkent, en imponerande byggnad som faktiskt är alldeles nybyggd. Jag går omkring och ååååhar och aaaahar, när min beresta och nyfunna vän Magnus säger att jag bör vänta med superlativen tills jag kommer till Samarkand och Bukhara. Där finns den äkta varan, så att säga.

Framåt eftermiddagen är det dags för en rejäl marknadsdos på Chorsu Bazaar, vilket är stans äldsta handelsplats. Inne i kupolen väntar stånd efter stånd med väldoftande kryddor, färgglada grönsaker, klädesplagg på rad och så kött förstås. Det är inte jätteofta jag hittar små högar med koben till försäljning i köttdisken hemma i Sverige, men här verkar det inte vara några konstigheter.

Vid ett av marknadsstånden träffar jag ett par från Australien. De har varit ute på resande fot i fem veckor och har under denna tid hunnit besöka alla fem ”-stan länder”. Sista stoppet är Tashkent där planen är att fylla resväskorna med vackert porslin och andra små skatter. Paret berättar att knappt någon i Australien för tio år sedan tänkt tanken att resa till Uzbekistan, ”men när gränserna är öppna är allt möjligt.” De menar också att den här delen av världen bara har varit en vit fläck.

”Folk glömmer bort att den här fantastiska kulturen finns”, säger de, ”eftersom det bara pratas om samma resmål om och om igen”. Paret stormtrivs och är säkra på att fler kommer att resa hit framöver. De menar vidare att Uzbekistan har alla möjligheter i världen, bara de förvaltar dem väl. Själva ser de numera stora reklamannonser i Australiens dagstidningar för länderna i området.

Efter några timmar i Uzbekistans huvudstad Tashkent blir det snabbt uppenbart att hela stadsbilden påminner om åren då Uzbekistan och dess grannländer under 1924-1991 var en del av det forna Sovjetunionen. Detta har även sin förklaring i att Tashkent år 1966 drabbades av en omfattande jordbävning där stora delar av staden totalförstördes. Sovjetunionen påbörjade därefter ett enormt projekt för att återbygga staden, ett projekt som numera uppenbarligen präglar stadsbilden.

Likheterna till Moskvas vackra motsvarigheter under jord går inte att ta miste om, vilket har sin förklaring i att Tashkents tunnelbana byggdes upp som en del av projektet och invigdes i slutet av 1977. Den blåfärgade stationen vi besöker är prydd av sovjetiska rymdhjältar och heter ”Kosmonavtlar” vilket kan översättas till Kosmonauter.

Läs mer: Tunnelbanesafari i ett kyligt Moskva

Vi avslutar dagen med en finmiddag på Ibroximbek restaurant, en familjägd restaurang vars fasad osökt får mig att tänka på Las Vegas palatsliknande byggnader.

Vi serveras inte helt otippat en massa kött med ett fåtal pommes i botten. Kolsyreis verkar också vara en grej här. De obefintliga sömntimmarna börjar ge sig till känna och jag hinner typ somna innan huvudet når kudden.

Hotell: Wyndham Garden Taskent

Dag #3: Måndag 13 oktober (Tashkent – Zaamin National Park)

Det är måndag och dags att ta oss vidare upp mot bergen, en punkt på programmet jag har höga förhoppningar om. Hotellfrukosten är en tjusig historia där underhållningen består av fiolspel vid maten.

Vid buffén finns en massa goda nötter och frukt i både torkad och färsk form. Det verkar vara säsong för granatäpplen vilka känns urlyxiga att lassa upp på tallriken. Mätta och belåtna checkar vi ut och gör oss redo för vår första tågresa inom landet. Och nej, det är inte vilket tåg som helst som väntar.

Det är nämligen dags att hoppa på Afrosiyob High Speed Train från Tashkent, en tåglinje jag har hört många lovord om! Tänk vår tids motsvarighet på kamelkaravanerna längs Sidenvägen. Och visst är det både snyggt och modernt med välklädda konduktörer som hälsar oss välkomna.

Vi är de enda resenärerna som kliver av vid Dashtabad Railway station när resten på tåget tuffar vidare mot Samarkand och Bukhara. Det står en minibuss och väntar oss för vidare avfärd till Zomin Toxin Ota Tandir Kabobi där vi ska få se kött tillagas på traditionellt vis i en ”Zamin Tandoori”.

Det är onekligen en speciell upplevelse att se en massa råa köttdelar överallt. Jag växte upp med återkommande leveranser av halva grisar i köket och känner mig inte särskilt kvackmagad, men det här är inget ställe för veganer om vi säger så. Vi får se tillagningsprocessen och serveras givetvis ett smakprov innan vi reser vidare. Här används en stor brödkaka som matbricka/uppläggningsfat för det tillagade köttet, smart ju!

Det har blivit dags att åka vidare till Zaamin National Park. Bilen snirklar sig upp, upp och ännu mera upp över bergen innan vi till slut når vårt hotell Hotell Wyndham Garden Zomin. Här ska vi ska ha vår bas under nästkommande dagar…

…och jag blir alldeles hänförd över utsikten utanför mitt hotellrum, där bergen ramar in vyn från alla håll och kanter. Det här stället ligger drygt 20 mil från Samarkands och 25 mil från Tashkents respektive flygplatser – och vistelsen här är en helt annan upplevelse än de historiska städerna som annars löper som en röd tråd genom vår resa i Uzbekistan.

Vi får en guidad tur av en trevlig turistpolis till Aladdin waterfall och får som bonus se ett par örnar sväva i skyn. Tydligen finns det en del björn i området, så det rekommenderas inte att gå ensam. Vandringsleder är på gång, men det finns ännu inga organiserade sådana.

Det satsas mycket på det här området med förhoppningen att locka besökare från när och fjärran. Under vårt besök är högsäsongen över och det är mest lokala turister på plats. En av höjdpunkterna (bokstavligen talat) är SUFA 2400 Plateau som numera kan stoltsera med zipline, en maffig hängbro…

…och möjlighet att slänga sig ut för bergskanten i ett bungyjump. Det byggs hotell på löpande band och vi får höra om skidbackar, vandringsleder, kabinbana och diverse andra aktiviteter och sevärdheter som planeras framöver. Ska det här bli Uzbekistans svar på Whistler eller Åre? Låt oss hoppas på en mellanvariant så att lokalbefolkningen även i fortsättningen känner sig välkomna att turista i området.

Luften är klar, men det märkt tydligt på allas våran ork och energi att vi befinner oss på en hög höjd!

Innan vi avslutar dagen får vi chans att prata med en kvinnlig turistpolis som berättar ”att hon är gift med sitt jobb” när vi frågar om hon har familj där hemma. Jodå, kvinnor gör karriär här också.

Och kan vi prata om solljuset och färgerna som bäddar in hela nationalparken framåt eftermiddagen? Solen gassar på rejält i lä, men det blir snabbt kyligt i skuggan.

Miljön ger verkligen Star Wars-vibbar och det känns stundtals som att jag har landat på en annan planet. Efter en middagsbuffé på hotellet slår jag upp datorn med den bästa av utsikter bredvid mig. Det här är helt klart min bästa dag hittills!

Hotell: Wyndham Garden Zomin

Dag #4: Tisdag 14 oktober (Zaamin)

Jag vaknar till den här vyn utanför hotellfönstret och känner ingen jättebrådska ner till hotellbuffén. Idag står fler bergsvyer på schemat…

…där vi ska få se några av de bästa från den relativt nybyggda linbanan.

Företaget som levererat är från Schweiz och vi konstaterar att området givetvis borde ha smeknamnet ”Schweiz-i-stan”.

Här och där finns små stånd med smått och gott att köpa. Vi fastnar en stund vid ett försäljningsstånd där du kan köpa sötsaker på ena sidan bordet och ”medicin” på den andra. De vita bollarna ser riktigt goda ut, som Malterses doppade i vit choklad. Efter ett smakprov kan jag konstatera att de stenhårda kulorna snarare smakar som en blandning av havsvatten och getmjölk. Jag tar en tugga och spottar sedan diskret ut den.

Här uppe håller träden på att inta höstskrud, precis som hemma i Sverige med andra ord.

Vår turistpolis har tagit med sin gravida fru på utflykten – de är duktiga på engelska båda två!

Befolkningen känns överlag trevligare och mer inbjudande än i andra delar av världen (utan att hänga ut några särskilda), det bjuds ofta på leenden och nyfikna blickar.

Efter en tur på andra sidan dalen åker vi uppåt igen. Ett par av mina resekompisar är nämligen sugna på att prova zipline!

Jag velar in i det sista, men fegar dessvärre ur. Den äldsta personen som åkt just den här ziplinen hade dock hunnit fylla 93 år – så jag har god tid på mig att ta revansch.

Innan mörkret sänker sig över bergen hinner vi med en tur längre ner i dalen…

…för en lektion i brödbak av Zamin bread, ett traditionellt bröd typiskt för den här delen av Uzbekistan. På helgerna består denna familjens business av att baka bröd typiska för regionen till turister: ”Inne i Tashkent köper alla bröd, men här bakar vi!”

Brödet bakas över öppen eld och när det är alldeles nygräddat läggs det rejäla bitar med smör i mitten som sedan smälter och penslas ut. Det här är och förblir det godaste jag äter under hela resan.

Den här tjejen har en universitetsexamen och jobbar också på en skola plus har två egna barn (mormor passar barnen när hon bakar bröd!).

Efter vårt brödbesök skriver jag en snabb uppdatering på Instastories i bilen på väg tillbaka:

Kan inte hjälpa att jag provoceras av uttrycket ”life design” som är så poppis i Sverige. Som att inte alla, varje dag, i varje land i hela världen, ”designar” sitt liv för att få det att gå runt och samtidigt finna någon slags mening med livet. Oavsett om ”meningen” är familj, en högre makt, kärlek, ekonomiskt oberoende eller något intresse – eller kanske allt på en och samma gång?

Vi hinner tillbaka till hotellet lagom tills solen går ner igen…

…och jag får anledning att tacka för mig från dessa oändligt vackra berg i Uzbekistan, nästan på gränsen till Kirgizistan.

Hotell: Wyndham Garden Zomin

Dag #5: Onsdag 15 oktober (Zamin – Samarkand)

Jag vaknar upp helt groggy efter en usel natts sömn och får vid frukosten höra att flera andra i sällskapet har samma upplevelse. Kan det ha att göra med höjden 2400 meter över havet? Jag som dagen innan har hyllat den klara och lättandade luften.

Nu har det blivit dags att lämna bergen bakom oss och istället ta snabbtåget till den mytomspunna sagostaden Samarkand.

Tågresan tar oss cirka 1,5 h och vi kliver av vid en underbar tågstation som sätter ribban för stadens känsla överlag. Det andas tusen och en natt från början till slut. Här i Samarkand möter vi upp fyra spanska resejournalister och gör oss redo för nästa etapp av resan.

Vi hamnar spontant på en hantverksmarknad med en massa fina grejer att köpa. Det som gör oss gladast är dock musiken och dansen. Här får vi lära oss hur livet ska levas och hur kroppen ska röras! Kvinnorna stoppar mina fickor fulla med nötter och torkad frukt innan vi vinkar hej då.

Lunchen intas på en vacker innergård som osökt får mig att tänka på en riyad i Marocko.

Nu är det dags för sevärdheter på löpande band. Hela den här staden är som en levande historiebok med blå mosaik, turkosa kupoler, höga minareter och ståtliga väggar som sträcker sig upp mot himlen.

Registan är en av Samarkands (kanske hela Centralasiens?) mest kända sevärdhet. Själva namnet Registan kan översättas till ”sandigt område”. Under den omtalade Timur-tiden var själva torget stadens centrum, samlingsplats och stora stolthet. Efter hand restes byggnaderna, först ut var Ulugh Beg-madrasan som byggdes under 1400-talet.

När eftermiddagsljuset faller passar både fotografer och modeller på att nyttja de vackra kulisserna.

Jag får också mina tre sekunder i rampljuset!

En kort promenad från de mest kända sevärdheterna finns en basar fylld med vackert porslin. De här faten i olika storlekar är omättligt populära och säljs överallt i landet.

Samarkand visar sig från sin bästa sida med glödande kvällssol…

…innan tonerna av rosa, blått och lila tar över.

Till middag väntar inte helt oväntat en stor bricka med kött i olika utföranden. Mot slutet av veckan börjar jag fundera på om de där enstaka pommes frites-stackarna placeras i botten av uppläggningsfaten mest för syns skull?

Kvällen avslutas vid Registan för att uppleva en pampig ljusshow om landets historia som projiceras på byggnaderna med tillhörande berättarröst och musik. Riktigt snyggt är det!

Hotell: De Villa Hotel, Samarkand

Dag #6: Torsdag 16 oktober (Samarkand – Bukhara)

Efter frukost samlas vi för vidare avfärd till Shah-i-Zinda-komplexet med drygt 20 gravar/mausoleum från 1100–1400-talen på samma plats. Det är så otroligt mycket vacker mosaik överallt, men också massor med folk trots att det påstås vara lågsäsong.

Det som skiljer dessa sevärdheter från alla andra är det stora antalet gravar, byggnader och kupoler på en och samma plats.

Vi åker vidare mot en fabrik där det tillverkas silkesmattor och blir väl omhändertagna av Seinab, en karismatisk kvinna som pratar bättre engelska än de flesta av oss. Med glimten i ögat berättar hon om sitt familjeföretag och processen att tillverka silkesmattor.

Det är en pillig process att knyta mattorna, vilket ger en påminnelse om att tänka efter varje gång du klagar över höga priser på handgjorda produkter.

Till lunch beställer vi in landets nationalrätt plov vilket är risrätt med kött, lök, rotfrukter och kryddor som tillagas i en stor gjutjärnsgryta. Till detta serveras… just det, bröd!

Dagen fortsätter vid International Tourism Center, vilket nog närmast kan liknas vid Samarkands svar på Skansen i Stockholm eller Jamtli i Östersund. Här kan du se traditionella dräkter, danser och hantverk tillverkas i en uppbyggd miljö. Turistiskt? Absolut, men också intressant.

Ett av dagens sista stopp blir ännu ett maousoleum, den här gången för en drömtolkare vid namn David. Kanske blir det här ett av mina favoritstopp bland gravar och heliga platser, trots den ganska anspråkslösa platsen i jämförelse med allt annat vi ser under resans gång. Platsen ligger uppe på en kulle med utsikt över staden. Vår guide är karismatisk, ödmjuk och enormt påläst. För mig är det inte själva maousoleumet själv som gör mest avtryck, utan ett gammalt bönerum i en grotta dit folk tidigare gick för att ”rena” sig själva i upp till 40 dygn. Visst finns en hel del likheter mellan kristendom och islam.

Lagom till solen sänker sig över takåsarna får vi lite ensamtid att strosa runt i Samarkand…

…och jag tar en runda med tjejerna bland shoppinggränder och butiker. Dagen avrundas med en köttmiddag (surprise!) på Afrosiyab i där vi får ett fint minne att lägga till andra. Under middagen hamnar vi spontant mitt i en släktfest. Dansen, musiken och gästvänligheten finns i blodet här. Grammen alkohol i blodet är däremot noll. Folk dansar – hör och häpna – ändå.

Efter middag och dans tar vi oss vidare till tågstationen för att tuffa vidare till Bukhara, där vi landar någon gång efter midnatt. Vid det här laget börjar vi verkligen få koll på tågprocessen i det här landet.

Boende: Hotell Caravan Plaza, Bukhara

Dag #7: Fredag 17 oktober (Bukhara)

Vi börjar närma oss slutet av denna resa och jag börjar få svårt att sortera in byggnader, namn och sevärdheter från varandra. Jag har dock höga förväntningar på dessa dagar i Bukhara (som kallas Buxoro på uzbekiska). Samarkand må ha varit den mest kända staden längs Sidenvägen…

…men Bukhara kom inte långt efter. Här stannade karavanerna till för att köpa och sälja siden, kryddor och andra dyrgripar. Det finns flera välbevarade byggnader i staden från olika tidsepoker.

Dagens första stopp vid den vackra tegelbyggnaden Ismail Samanis Mausoleum uppfördes till exempel under 800-talet och är ett av de äldsta bevarade islamiska monumenten i Centralasien.

Jag älskar det faktum att det är promenadavstånd till allt och att stora delar av staden är fri från biltrafik. Det känns lite som att gå runt i Rom – var jag än vänder blicken väntar en historisk byggnad som sitter inne på spännande myter och legender. Vi spenderar till exempel mycket tid inne i den stora fästningen Ark of Bukhara (ca 500 eKr) som fungerade lite som en stad i sig själv.

Torget Lyabi Hauz Square med dess damm får mig osökt att tänka på Paris! Svanar simmar runt, en kvinna sitter och läser en bok, ett par (kanske på bröllopsresa?) klirrar med sina kaffekoppar. Solen värmer alldeles lagom och det är ljuvligt från början till slut. Här hade jag kunnat sätta ner mig vid ett bord och tittat på folk precis hela dagen.

Vi strosar runt och beundrar allt från moskéer och utsmyckade lärosäten till pågående konstutställningar och marknader med vackra konstverk. Vid lunchen hamnar vi högst upp på en servering med utsikt över staden. Kanske är vi alla lite mätta på kött med tanke på att flera av oss beställer in piroger och dumplings för omväxlings skull.

Framåt kvällningen har vi bord bokat på en av stadens innegårdar. Här får vi uppleva en modeshow varvad med musik- och dansföreställningar där skickliga dansare virvlar runt i färgglada klänningar i en rasande fart.

Det vilar en skön och lättsam stämning över staden även på kvällen, där oron för ficktjuvar uteblir. För ja, jag upplever Uzbekistan som ett säkert land där jag under den här resan känner mig trygg som kvinna (till skillnad från vissa andra muslimska länder jag har besökt genom åren).

Läs mer: En resfredag på väg till Bukhara (och en snabb uppdatering om vår resa i Uzbekistan)

Boende: Hotell Caravan Plaza, Bukhara

Dag #8: Lördag 18 oktober (Bukhara – Tashkent – Stockholm)

En vecka med högt tempo börjar ta ut sin rätt…

…och jag väljer att hoppa över frukosten efter en natt med usel sömn och strejkande mage.

Jag väljer att hänga med den kvinnliga guiden på ett återbesök i stadens stora moské Kalan, som är hennes absoluta favoritbyggnad.

”Det går inte att förklara, men det vilar en speciell känsla över den här platsen.”, säger hon.

Vi fortsätter dagen i fler butiker med varor där siden inte helt oväntat är den gemensamma nämnaren. I en av butikerna serveras jag resans godaste te – blandningen av saffran och kardemumma tänker jag från och med nu köra på hemma också.

Under vårt besök (och fram till slutet av november) pågår första upplagan av konstutställningen Bukhara Biennial.

Det är riktigt coolt att se hur nyskapad konst av lokala och utländska konstnärer från hela världen integreras i och bland de gamla byggnaderna. Nästa utställning är planerad till 2027.

Trots att tiden börjar bli knapp får vi också till ett stopp vid det vackra gamla porthuset Chor Minor med dess fyra turkosblå torn.

För sista gången under den här resan kliver vi på tåget, som nu ska ta oss från Bukhara tillbaka till Tashkent.

Innan vi åker vidare mot flygplatsen hinner vi såklart med en sista grillbricka med kött, allt annat vore orimligt.

Vi kör samma flygupplägg hem som under resan hit, det vill säga

• Tashkent – Istanbul (5:20 h) med Uzbekistan Airways
• Istanbul – Arlanda (3:35 h) med Turkish Airlines

Det börjar bli dags att runda av både resa och rapport. Jag avslutar med tiotusenkronorsfrågan om Uzbekistan är ett resmål för alla? Det blir ett nej på den frågan. I det här landet finns ungefär hur många historiska/kulturella/religiösa platser som helst – så du bör definitivt ha något slags intresse för andra kulturer om du ska hit. Det gäller särskilt Samarkand och Bukhara. Själv är jag både hänförd och förundrad över allt vi har fått uppleva i detta speciella och ovanliga land. Ljuset, byggnaderna, färgerna, kulturen, dansen, bergen, traditionerna och historien – det här resmålet går som sagt inte obemärkt förbi.

Vistelsen i Uzbekistan gjordes inom ramen för en pressresa på inbjudan av Tourism Committee of the Republic of Uzbekistan. Stort tack Peter och Helena på FreedomTravel som roddade med praktiska detaljer i egenskap av Sveriges officiella turistambassadörer för Uzbekistan.