Vissa länder i Europa är så självklara att de knappt kräver någon närmare presentation. Spanien, Italien, Frankrike, Storbritannien – jag vet på ett ungefär vad som väntar i form av mat, upplevelser och natur. Inför min (första) resa till Albanien känner jag mig däremot vilsen. Vad kan jag egentligen förvänta mig? Landet som destination har länge varit en snackis och efter denna resa kan jag nu enklare förstå varför.
Under fem dagar på plats i landet, till stor del i sällskap med lokala guider, får jag sakta men säkert fylla i mina kunskapsluckor. Ryktet om att Albanien ska vara ett billigare alternativ till Grekland stämmer så långt att prisläget förvisso är förmånligt och att likheter till Grekland finns – inte minst tack vare det stundtals turkosblå vattnet och många öarna). Men Albanien är något annat. Något eget, med natur och kultur i en ultimat mix. Det är ett intressant resmål som under kommunistregimen med Enver Hoxhas vid makten var helt stängt för omvärlden från efterkrigstiden till början av nittiotalet. Den delen av historien är viktig och har skapat enorma avtryck på landets nutida situation, men Albaniens historia går såklart längre tillbaka än så. Detta speglas på otaliga sätt – som exempel kan nämnas de Unescoskyddade och pampiga städerna Berat och Gjirokaster. Albanien är inget stort land, men väldigt bergigt. Drygt 70 procent av landytan består av berg, vilket skapar sällsynt vackra naturupplevelser. I södra delarna väntar istället kust, hav och stränder vilket gör att många turister söker sig hit.
Tiden på resande fot och dagarna få, vilket innebär att vi får fokusera på några russin från kakan i de södra och mellersta delarna av landet. Den aktuella resan (en pressresa jag och Lisa/Att resa-podden blev inbjudna till av Apollo) går av stapeln i september 2024. Jag gillar det mesta av det jag ser och dokumenterar flitigt med hjälp av både kamera och stödanteckningar. Låt oss ta det från början till slut, häng med!
Att resa till Albanien: min resa dag för dag
Dag #1: Lördag 14 september: Stockholm – Saranda
Mot bakgrund av att flyget lyfter redan 06:40 på lördag morgon bokar jag en övernattning på Clarion Hotel Arlanda Airport. Jag är rädd för att försova mig och undviker helst allehanda stressmoment i form av trafikkaos och andra oförutsedda händelser. Vi flyger SK7889…
… och landar på Korfu i Grekland kl 11. Därifrån väntar en kort busstransfer ner till hamnen där jag efter passkontroller tar en färja över till Albanien. Det märkligaste med den förflyttningen är den tidsskillnad på en timme som infinner sig mellan Grekland och Albanien (Albanien håller skönt nog samma tidszon som Sverige).
Snabbfärjan över tar vanligtvis runt 30 minuter beroende på vind och väder. Den här gången tar det 40 minuter inklusive stundtals rejält gung orsakade av svallvågor. När jag kliver av färjan vid hamnen i Saranda känns det ganska kaosigt med folk som väntar på att gå igenom passkontrollen. Första intrycket av Albanien är ingen wow-upplevelse, snarare tvärtom. Jag möts av rad efter rad med hotell längs Sarandas strandlinje och jag känner ett styng av besvikelse krypa sig på. Ganska snart inser jag dock att hotellen inte alls är internationella kedjor, utan lokala förmågor. Samma sak gäller restaurangerna, här finns inte en enda Starbucks eller McDonalds i sikte! (Jag får senare höra att en Burger King-restaurang har smugit sig på i Saranda, hoppas innerligt att det inte blir fler).
Så snart jag har checkat in och installerat mig på Demi Hotel en bit bort längs strandremsan (bara fem minuter med bil) känns det genast lugnare. Utsikten från hotellrummet bjuder förvisso på hotellfasader på andra sidan viken, men också på vajande palmer…
…bergsmassiv och vindpinade barrträd. Jag blir imponerad av hotellrummet som är fräscht på alla sätt och vis. Kanske hade jag faktiskt förväntat mig mindre moderna faciliteter i detta före detta kommuniststyrda land?
Läs hotellrecension här: Demi Hotel – hotelltips i Saranda, Albanien
Efter en siesta på hotellrummet snörar jag på mig löparskorna och ger mig ut för att se mer av Saranda. Jag möts av ljumma vindar mot bara ben, kvällstemperaturen denna lördagkväll i september ligger på stabila 22 grader. Jag njuter av ljudet från vågor som slår in mot stranden och sakta men säkert fylls strandpromenaden på med folk. Mor- och farföräldrar leker med sina barnbarn, ett gäng unga killar köper matchande läderarmband…
…och på de färgglada bänkarna sitter en triss i gubbar och ömsom diskuterar ömsom gestikulerar någonting jag inte alls förstår. Kanske pratar de om dagens väder eller rent av meningen med livet?
Jag letar förgäves efter en “typisk” turistkategori, men faktum är att turister och lokalbor fyller strandpromenaden i en salig blandning. Jag vågar mig på en selfie i solnedgången och går sedan till en liten butik för att köpa lite kvällssnacks.
Efter några timmar i Saranda drar jag följande paralleller:
- Tivolistämningen på pirarna påminner om Englands södra kuststäder, tänk Bournemouth och Brighton.
- Den publika stranden mitt i staden får mig att tänka på Barcelona och Las Palmas. Med stranden i fråga kommer på köpet en mysig strandpromenad, där både turister och lokalbor samlas om bänkar och promenadstråk.
- De riktigt schysta restaurangerna längs stranden gör att min spontana jämförelse går till Palma och Gardasjön. (Med en stor skillnad, det är ett betydligt snällare prisläge här!)
- Grekland ligger alldeles nästgårds så visst kommer Greklandsfantaster att känna igen sig i både känsla, stämning och menyer.
Snart gör sig tröttheten från min tidiga morgon tillkänna och det är dags att säga tack och god natt till första dagen i Albanien. Det här bådar gott inför kommande dagar.
Läs mer: Resfredag mot Albanien!
Dag #2: Söndag 15 september: Berat och Gjirokaster
Vi vaknar till en småregnig dag med planen att köra norröver, upp mot Berat. Det första vi reagerar på är vyerna…
…de mäktiga och maffia. Att landytan i Albanien till större delen består av berg går knappast obemärkt förbi.
Vi ser också floder slingra sig fram. En av dem, Vjosa, kallas “Europe’s last wild river” och blev rejält uppmärksammad för några år sedan då skådespelaren Leonardo di Caprio höjde rösten för att skydda floden från planer om att anlägga dammar/vattenkraftverk i floden i syfte att generera el. En annan flod vi stiftar närmare bekantskap med är Drino…
… som rinner förbi Hotel Uji i Ftohte i Tepelene.
Det här fyrstjärniga hotellet ligger med beundransvärt läge vid floden, här hade jag gärna övernattat! Vi har dock ett gediget schema och satsar istället på en fika i restaurangen.
Innan vi åker vidare hinner vi ta en titt vid stånden med honung, olivolja och hantverk som står uppställda på andra sidan gatan.
Världsarvsstaden Berat
Efter en rejäl körning är vi framme i Berat, som är en del av Unescos världsarv sedan 2008. Vår chaufför gasar oss uppför branta kullerstensgator (ja, jag hinner bli lite nervös!) mot det välkända fästningsområdet.
Vistelsen i Berat blir en av mina personliga höjdpunkter under vår resa. Stämningen, känslan, vyerna och matupplevelsen, allt tillsammans skapar ett minnesvärt stopp.
Hungern stillar vi i en pampig källarlokal på Berat Castle Hotel, där vår guide Demir tipsar om några smårätter som snart dukas upp på bordet. Och visst kan han sina tips! Vi får in ost i alla möjliga utföranden (gah så gott!), men också nybakat bröd, varma kåldolmar, krämig moussaka och bakad äggplanta. Härligheterna varvas med proteinrikare huvudrätter där jag väljer kycklingfilé och mitt resesällskap beställer in lamm efter Demirs konstaterande: “Om du inte smakat lamm har du inte varit i Albanien”. När notan kommer in visar det sig att vårt sällskap på sju personer har ätit oss mätta och mer därtill för drygt 900 SEK (inklusive alkohol för vissa i sällskapet). Priserna är inte lika snälla nere i Saranda – ju längre bort från de mesta turistorterna desto bättre blir priserna.
Mätta och belåtna ger vi oss ut i stenbelagda gränder omringade av stenmurar och njuter av omgivningarna. I de här trakterna har illyrerna, alltså albanernas förfäder, haft bosättningar sedan drygt 300 år före Kristus.
För att förstå resten av de historiska turerna gäller det att hålla tungan rätt i mun…
…eftersom Berat bland annat har varit underställd det Romerska, Bysantinska och Osmanska riket. Ett tag var också Berat huvudstad i det bulgariska riket. Den stora bysten av Konstantin den Store (272-337 e Kr) utanför vittnar om en koppling med både Rom och Konstantinopel (handelsvägen mellan Rom och Konstantinopel gick över det som idag är känt som Albanien). Idag är Berat känt som säte för den albansk-ortodoxa kyrkan.
Vi hinner också in en sväng i Onufri-museet – vilket har fått sitt namn efter en lokal konstnär.
Onufri ligger bakom flera av de ikoner/målningar som finns att skåda i museet, med minst sagt unika uttryck.
Efter några vändor i det gamla fäsntingsområdet blir det uppenbart varför Berat också går under namnet “White City” tack vare den ljusa kalkstenen som gör sig väldigt vacker i kombination med tegeltaken! Det som gör den här fästningen lite extra speciell är att det fortfarande bor ett par-trehundra privatpersoner på området. Det finns också flera olika guesthouses till uthyrning för den som vill övernatta.
Vi fortsätter uppåt och når snart en utsiktspunkt där vi får översikt över den nyare delen av Berat, som i sin tur kantas av floden Osum/Ausum (vilken i sin tur delade muslimer och kristna enligt vår guide Demir). Efter vår beskärda del av utsiktsvyer och fototillfällen sätter vi oss i bilen och kör ner för att ta en närmare titt på staden.
Här får vi stiftare närmare bekantskap med uttrycket “Town of a Thousand Windows”…
… vilket av uppenbarligen skäl är ett av stadens smeknamn. Så vackert det blir med så många fönster i rad efter rad och hus efter hus!
Efter en heldag ute på vägarna får vi dessvärre överge våra planer om att besöka den historiska pärlan Butrint, vilket alltså är en arkeologisk fyndplats – även den upptagen på Unescos världsarvslista. För den som är intresserad av arkeologi och historia ska detta var ett givet stopp.
Övernattning i Gjirokaster
Dagens sista anhalt blir världsarvsstaden Gjirokaster, där vi något trötta och mosiga checkar in på Hotel Cajupi för middag och övernattning.
Hotellet håller långt ifrån standarden på Demi Hotel i Saranda, men från mitt hotellfönster har jag i alla fall en riktigt snygg utsikt över Gjirokasters gator. Jag hinner knappt lägga huvudet på kudden innan jag slocknar, full av intryck efter en lång dag på vägarna.
Dag #3: Måndag 16 september: Gjirokaster, Blue Eye, Isak Agriculture och Lekuesi Castle
Det är alltid lika spännande att anlända en okänd stad under kvällstid…
…för att sedan vakna upp och se vad som egentligen väntar där ute i dagsljuset. Med dessa vyer vid hotellfrukosten kan vi konstatera att vi har dragit vinstlotten!
Gjirokaster går under benämningen “silver city” och det tar inte många minuter innan jag har förälskat mig i denna vackra albanska pärla.
Benmusklerna får jobba medan vi sakta men säkert tar oss upp till slottet uppe på kullen. Ryktet säger att folk i Gjirokaster lever till de är 170 år eftersom de måste gå uppför alla backar. Det tar jag förvisso med en nypa salt, men kan konstatera att jag i vart fall känner mig som 170+ år när jag når toppen.
Innan vi går in på slottsområdet får vi en liten pratstund med denna stenhuggare vid namn Ferdinand Makri. Hans släkt har bott här i eviga evigheter och han verkar ha koll på varenda skeende och person/släkt i hela staden. Ferdinands kunskaper i stenhuggeri är så sällsynta att han nu får hålla kurser med yngre elever för att hantverket inte ska gå förlorat.
336 meter över havet har vi till slut nått vårt mål, det ikoniska Gjirocaster Castle.
Game of Thrones- vibbar vid Gjirokaster Castle
Vi har ett gediget schema för dagen och jag funderar först på om det ens är värt lägga tid och pengar på att gå in?
Men det är värt, så värt att gå in. Jag har sällan känt så starka Game of Thrones-vibbar som här, kanske att Dubrovnik skulle kunna matcha känslan. Vid ingången väntar ett torn som går under namnet “The room with seven windows”. Det förvånar mig inte ett dugg när Ferdinand berättar att föräldrar under alla tider har hotat sina barn att sätta dem i det där rummet/fängelset om de inte är snälla. Ett annat Game of Thrones-värdigt namn är “Knights Entrance”, en stenbelagd trappa perfekt anpassad för häststeg där knektarna red in och ut med sina trotjänare. Slottet har så många hemligheter att tidigare okända rum, brunnar och tunnlar forfarande hittas.
I slottet finns också en hel del nutidshistoria med diverse lämningar och minnen från kommuniststyret. Mitt i allt står ett amerikanskt plan (US T-33) som enligt amerikanerna själva tvingades landa i Tirana 1957 på grund av mekaniska problem och/eller väderstrul. Det kommunistiska styret i Albanien refererade i sin tur till planet som “spionflyg” och använde det som propaganda. Oavsett vad som är sant står planet här, som något slags monument över historien. Utanför slottet finns också en 500 meter lång tunnel, som enligt skyltarna avsedda för oss turister går under namnet “Cold War Tunnel”. Det finns många av den varan, både tunnlar och bunkrar, vilka liksom flygplanet ger en påminnelse om oroliga tider. Bunkrarna förresten? De är över 700000 (!) till antalet och syns utspridda överallt i Albanien som märkliga svampformationer i landskapet.
På vägen ner träffar vi på några enstaka kvinnor som säljer örter, hantverk och frukt. Efter en pratstund får vi höra att pensionen för en av kvinnorna ifråga ligger på 100 euro i månaden. De äldre i landet förlitar sig på att bli försörja av sina barn. Kvinnorna har levt ett hårt liv – under kommuniståren tvingades kvinnorna jobba så hårt att de kallades “half men”. Själva definitionen av kvinna var hur hårt du arbetade.
Efter ett uppskattat stopp i slottet (jag är så glad att vi gick in!) knatar vi ner mot centrum igen. Här är liv och rörelse överallt, dagen till ära ser vi en massa albanska elever på skolutflykt.
Sista anhalten i Gjirokaster blir Kalimera Patisserie på Bulevardi 18 Shtatori. Enligt vår guide Demir är detta ett av Albaniens absolut bästa ställen för finfika bestående av utsökta bakverk. Och visst är det gott, riktigt gott! Frasiga chokladcroissanter, bärfylldacheesecake, nötknäck av alla slag och bakverk med mandelgrädde – jag och likasinnade fikafantaster njuter i fulla drag.
Magiska källor vid Blue Eye
Med magarna fyllda av fika åker vi vidare till turistattraktionen Blue Eye som består av en hel massa källor, närmare bestämt 18 stycken.
Tidigare var platsen stängd för allmänheten eftersom vattenmassorna användes för att generera el. Här forsar 13000 liter vatten per sekund!
Kändast och mest spektakulär av dem alla är Blue Eye. Den ögonformade källan har ett konstant flöde av 7000 liter vatten per person. Mycket av vattnet (som håller en temperatur på ca 10 grader) kommer uppifrån snömassorna i bergen. Den iögonfallande färgen kommer bland annat från från koppar och magnesium.
Värt att veta! För fem år sedan fanns här en liten parkering och knappt några turister. Nu har platsen förvandlats till en turistkarusell med inträde (50 LEK/person), ett litet tåg som tar folk till källorna och många selfiesticks. De som har besökt stället tidigare kommer förmodligen inte att känna igen sig. Värt att se ändå? Jo, men jag tycker nog det – om du undviker högsäsong och kommer tidigt alternativt sent på dagen.
Middag vid Agrotourism-Isak
Efter vår beskärda del av källor börjar hungern ta ut sin rätt…
… och vi åker vidare mot Agrotourism-Isak, en familjeägd gård där det bland annat tillverkas olivolja och vin.
Ismail, eller Mil som han kallas, äger 22 hektar tillsammans med familjen och hyr ytterligare 28 hektar för att odla och bedriva verksamhet. Här finns 7000 olivträd, 5200 citrusträd och 3500 övriga fruktträd. Efter en rundtur bland allt från paprikor och vinrankor till kacklande kalkoner sätter vi oss vid dukat bord…
…där det dukas upp en massa godsaker från gården. I Albanien används ugnen flitigt. Vi knaprar i oss purfärska paprikor, krispiga gurkor och inblada grönsaker och toppar härligheten med fransk burek (tänk paj på filodeg). Under dagarna i Albanien äter vi så mycket god mat – allt lagat med omsorg från grunden.
Lekuresi Castle
Lagom till eftermiddagen börjar övergå i kväll är det dags att köra tillbaka till Saranda. Vi bestämmer oss för ett stopp vid Lekuresi Castle, ett slott som byggdes för att kunna kontrollera havet. Härifrån kunde snabbt varningarna skickas vidare till andra landsmän om inkräktare kom.
Idag fungerar slottet som restaurang av det finare slaget. Det går såklart också utmärkt att komma hit för en drink i solnedgången, vilket är precis vad vi gör. Slottet ligger nära Saranda, drygt tio minuters bilresa från vårt hotell.
Kvällshäng i Saranda
Våra middagsplaner för kvällen är istället förlagda på en annan restaurang…
…nämligen Taverna Pupi (en del av Hotel Jaoral) precis vid havet nere i Saranda. Priserna är inte alls lika låga som i Berat, här får du betala 2000 LEK motsvarande 230 SEK för en skaldjurspasta. Det är dyrt, men fancy. Vill du ha en schyst sallad är det här en bra restaurang att ta sikte på! Varianten med burrata, skinka och avokado är en av de godare jag har smakat.
Det finns en hel rad fina restauranger planerade längs standlinjen i Saranda – vilken lyx det är att kunna sitta på en pir med den här utsikten och höra vågorna slå in.
Dag #4: Tisdag 17 september: Ksamil och Saranda
Vår ursprungsplan för dagen är att spendera hela dagen till havs med strandhugg längs den Albanska rivieran. Från Saranda finns ungefär hur många båtoperatörer som helst redo att ta dig och sällskapet ut till öarna och stränderna. Planernas grusas av regnet som fullkomligt vräker ner i Saranda. Vi bestämmer oss istället för att trotsa regnet för en utflykt till Ksamil, dit det tar dryg halvtimme att köra. Jag byltar på mig långa tights och tjocktröja…
… och lagom tills vi anländer Ksamil lättar regnet! Vårt vädertrotsande innebär att vi får ha stränderna i princip för oss själva, vilket brukar vara något av en omöjlighet i denna annars så välbesökta turistort.
Ksamil- Albaniens svar på Ibiza?
Vi tackar vår lyckliga väderstjärna och går loss med kamerorna i de instagramvänliga småhyddorna som ligger ute på ett trädäck.
Ksamil är en märklig ort. Den har ingen vidare historia, utan byggdes upp under kommuniststyret i jordbrukssyfte. Från början av nittiotalet har staden förvandlats till en turistort, där stränderna fyllts på med sand från annan ort. Kontrasten till de historiska ädelstenarna Berat och Gjirokaster blir hård, här finns inga kyrkor och inga moskéer. Kultur och historia är knappast högsta prioritet om man säger så – kvällstid lär stället istället vara Albaniens svar på Ibiza. För oss blir det en perfekt utflykt denna väderostabila dag. Jag ville se det och förstå varifrån hajpen kommer. Och visst visar sig Joniska havet från sin allra bästa turkosblå sida – detta i kombination med de små öarna som tronar upp sig som skuggor vid horisonten.
Springtur i Saranda
Efter utflykten till Ksamil ser jag fram emot att se mer av Saranda och snörar åter igen mig på mig löparskorna. Jag tänker ofta att springturism måste vara det snabbaste och mest effektiva sättet att få överblick över en ny stad?
Tips! För bästa möjliga pulshöjare – ta sikte på trapporna vid gatan Pruta Mitro Xhani upp mot Hotel Rai. Här kan du kombinera bra träning med att flanera på gator dit turisterna inte riktigt hittat från strandpromenaden.
Middag på Manxurane Restaurant & Wine
Lagom till mörkret sänker sig över Saranda är det dags för resans sista gemensamma måltid med gänget. Vi har fått tips om att boka bord på Manxurane Restaurant & Wine som ligger en kort promenad från vårt hotell.
Själva stämningen påminner lite om en grekisk taverna vid staden, det är mysigt, trångt ombonat på bästa möjliga sätt. Framför vårt bord vetter fönster ut mot havet och bakom oss finns fönster uppsatta så att vi kan följa kockars framfart i köket. Det här blir en av resans absoluta höjdpunkter i matväg och vi njuter i fulla drag av ostar i en hel massa möjliga och omöjliga varianter. Det är så oerhört gott och trevligt allting. Manxurane är för övrigt namnet på en lokal ört/krydda.
Dag #5. Onsdag 18 september: Saranda och hemresa
Femte och sista dagen i Albanien vaknar jag till strålande sol och klarblå himmel. Det ostadiga vädret är som bortblåst och temperaturen kryper snabbt upp till 25 grader.
Jag bestämmer mig för en sista löprunda som avslutas med ett svalkande dopp i havet vid hotellets badstege. Snabbfärjan från Saranda tillbaka till Korfu avgår vid 12, vilket innebär att vi behöver lämna hotellet ca 11:15. Den här gången känner jag mig rutinerad och vet vilken båt jag ska sikta in mig på. Båtresan över tar bara 30 minuter och vips så är jag tillbaka på Korfu igen! Några timmar senare äter jag middag i Zürich och kan därmed konstatera att jag har ätit frukost i Albanien, lunch i Grekland och middag i Schweiz.
Tack Albanien för fantastiskt fina dagar och tack Apollo för inbjudan till denna pressresa! Inom kort släpps ett podcast-avsnitt med tema Albanien, perfekt för dig som vill komplettera läsning med lyssning.
Här hittar du Apollos utbud på resor till Albanien. (Omslagsbild tagen i Ksamil av Vibeke Montero/Borte Best).
2 comments