Igår kväll taggade Lisa in mig i ett inlägg på Instagram. Hon hade i sin tur fått upp en pushnotis om vår gemensamma drömresa till Galapagosöarna. För exakt sju år sedan landade vi nämligen där…
… och befann oss plötligt mitt i Stilla havets eget lilla universum. Snorklade över hajstim, promenerade på vita stränder, kryssade oss fram över trötta sjölejon och åkte båt till öar med klippformationer jag knappt trodde fanns.
Läs mer: Att resa till Galapagosöarna – Stilla havets eget lilla universum
Kommer jag att åka dit igen? Nej, det var once in a lifetime och jag är så galet glad att resan blev av. Året efter stängde hela världen ner och visst känns det som att den aldrig riktigt blivit sig lik sedan dess?
Min äventyrslust är kvar, det är den, men visst är den lite stukad ändå. Katastroftankarna kommer oftare och självklarheten i att saker och ting ”ska” fungera finns inte längre kvar. Ansvaret vilar tyngre på oss resenärer med vetskapen om att världen faktiskt kan stänga ner från en dag till en annan.
Med det sagt är resorna fortfarande mitt livselixir. Under långresor är mina sinnen på helspänn. Jag älskar känslan av att vara del av ett större sammanhang – som träden på våren när allt växer och sträcker sig uppåt och utåt mot solen. Å andra sidan känner jag att rötterna blir allt viktigare att luta sig mot. Att grunda, leta sig hem och ha något att hålla i sig i när det blåser upp till storm. Jag trivs bäst någonstans i mitten, där jag når de grönskande knopparna men samtidigt har nära till stammen och rötterna.
Gilla Resfredag på Instagram för att få del av fler tips om resor i realtid. Omslagsbild: Galapagosöarna. Författare: Annika Myhre/Resfredag.se
