Och på den artonde dagen åkte de hem… Flyget till Arlanda går tillbaka från Zagreb ikväll och det börjar bli dags att försöka summera den här resan.
Jag har uppdaterat bloggen ovanligt mycket under resande fot på vår roadtrip, det är så mycket lättare att visualisera tankar om platser, aktiviteter och känslor när vi är här mitt i det. Å andra sidan vill jag använda så mycket som möjligt av resan till att verkligen leva här och nu, umgås med familjen och därmed vänta med skrivandet och redigerandet av bilder tills jag kommer hem igen. Det är en svår balansgång, men det känns som jag har hittat en bra väg. Jag har många inlägg kvar att skriva om vår familjeresa framöver!
Det finns många tankar om den här resan. Vi har varit med om många fina stunder tillsammans, barnen har fått lära sig mer om historia…
… och vi har njutit av ett gott strandliv bland både stenar och sand.
När barnen umgås så här mycket blir de otroligt tighta, det gör mig alldeles varm att se dem tillsammans. Det finns givetvis stunder där de inte alls lirar bra – men överlag är de faktiskt ovanligt fina mot varandra.
Jag är också väldigt nöjd över mixen av upplevelser under den här resan, under våra 18 dagar har vi hunnit med allt från lojt öliv till ansträngande hajker i nationalparker. Vi har varit i fyra olika länder där vi har gått runt och beundrat många vackra gamla städer…
… men också flera vattenfall, härlig natur och vyer över mäktiga bergsmassiv.
… men allt är såklart inte guld och gröna skogar!
För ett par kvällar sedan laddade jag upp ännu en Insta stories med en kort film på vår fantastiskt vackra utsikt över Kotorbukten i Montenegro, den här gången med den tillhörande texten ”It’s all good” (översta bilden). Egentligen var mitt liv inte alls ”all good” den där kvällen. Jag hade precis pratat med mamma och hörde hur fruktansvärt trött hon var efter ännu ett bakslag med cancern. Jag är oändligt glad över att vår lilla familj gjorde den här resan, vi har drömt om den länge och tiden här har varit fantastisk på så många sätt! Men på samma gång finns mina tankar ständigt hemma hos min mamma, det är tufft att se henne bli sämre och helst vill jag bara backa tillbaka tiden då allt var som det skulle.
Och det här med att leva riktigt nära inpå varandra kan bli lite väl mycket av det goda till och med för mig. Det känns ibland som att jag har uppfostrat en hel hög med kattungar, som alla gör sitt bästa för att knuffa bort mig från sängen.
Ni får heller inte glömma att det bakom varje vackert foto finns en verklighet. Jag är så nöjd med bilden av vattenfallet lite längre upp i inlägget, men samma plats (Kravice, Bosnien) var stundtals packad av rökande och halvnakna badentusiaster.
Packningen är också ett kapitel för sig. Vår familj reser mycket och är vana vid att leva i en kappsäck, men ibland blir jag galen på allt packande. Packa upp och packa ner, släpa väskor in och släpa samma väskor ut – gah!
Igår kväll kändes det som att både jag och barnen hade fått nog, vi var trötta, irriterade och ganska klara med den här resan. Under eftermiddagen besökte vi Krka Nationalpark, vilket alltså blev vår tredje nationalpark på mindre än tre veckor. Visst var det fint, men några lyriska beskrivningar hörde jag varken från mig själv, Tobias eller barnen. (Men så hade den också en del att leva upp till efter vårt besök på Plitvice, som var i en klass för sig.) Jag börjar också bli rejält less på fet snabbmat och alldeles för mycket fika – det är dags att ta itu med bra matvanor igen!
Dessutom undrar jag om ni kanske har tröttnat på mina uppdateringar från resan? Den här artikeln från SvD menar nämligen att ingen bryr sig om dina semesterbilder:
I en ny studie utförd av Aviva framgår det att 73 procent direkt stör sig på andra människors semesterbilder på nätet. – SvD
I det stora hela har dock resan varit nästintill perfekt, jag skulle ljuga om jag sa annat. Men vet ni? Nu finns mina tankar någon annanstans än på Balkan – och jag är redo att åka hem och ta tillvara på sommaren i Sverige. Det är verkligen dags!
Fler inlägg från den här resan hittar du under Roadtrip Balkan.
Inte ett dugg trött på uppdateringar – såååå kul med uppdateringar direkt on the fly. Så äkta känslor då bortom tipsen, det gillar jag. (Men skriv gärna tipsen sen, när jag siktar på resan är det de jag läser 😉 )
Kattungar – så jäkla gulliga!
Bra att vardagen ändå känns värd att se fram emot. Förutom den jävla cancern, dvs. 🙁
Skönt att höra att i vart fall inte du tröttnar, haha! Och ja, roligt att kunna rapportera direkt på plats, lättare också att kunna utgå från de inläggen när jag ska skriva resten.
Jag är verkligen inte trött på uppdateringar om era resor, jag frossar i dem och inspireras! Jag känner igen era tankegångar kring resande och barn i hur vi gör, så det är extra roligt att läsa dina inlägg, som dessutom är så välskrivna med vackra bilder. Apropå det brukar jag också ta bilder på framförallt det vackra under våra resor, ja överhuvudtaget faktiskt, jag tror att man har ett sådant tänk, att man vill bevara det fina. När vi gav barnen en kamera blev det helt andra bilder 😉 Betydligt mer verklighetstrogna antar jag. När jag fotade böljande kullar och dalar i Toscana, fick de även med taggtrådsstängsel och rostiga plåtskjul :))
Jag kanske är helt fel ute, men jag tror att jag fick tips om din blogg från din syster. I så fall blir jag dubbelt ledsen att höra om din mamma, eftersom jag sett i din systers IG-inlägg att ni haft och säkert har en jobbig tid redan som det är. Hoppas att det ordnar sig för din mamma.
Men vad glad jag blir, tack snälla för fina ord Annette!
Ja, det har varit – och är – en riktigt tuff tid i familjen. Dessvärre ser det inte alls ljust ut för mamma heller, men vi tar en dag i taget.
Kram och tack och glad för din skull och shit va mycket inspiration du delat med dig av och kram igen
Hahah, turbokommentar. Tack!
Det har varit superkul att följa er resa, allrahelst eftersom jag ju själv nyligen var i samma krokar och reste runt. Blir aldrig trött på fina bilder heller, du tar kanonfina foton – vad är det för kamera du helst använder?
Trist att höra om din mamma, cancer är ett skit alltså. Min mamma var också dålig i det för ett par år sen men mår bättre nu så jag vet hur du känner det, jag upplevde en ständig oro.
Tack Anneli! Jag fotar uteslutande med Sony, alla bilderna ovan (förutom mobilbilden som Tobias tog) är tagna med deras A6300.
Och ja, den där cancern alltså… Vi har ett märkligt år bakom oss eftersom min pappa gick bort i cancer nu i februari – och ni ska vi alltså försöka handskas med att mamma blir allt sämre. Det går nästan inte att ta in.
Kul med lite bilder och reflektioner utan filter!
Tack Åsa. Ja, ibland får man liksom ge en inblick bakom kulisserna. Allt är inte bara perfekt.
Så skönt att du delar med dig av lite bilder ”bakom kulisserna”! Naturligtvis är det inte perfekt hela tiden… Och jag blir VERKLIGEN inte trött på uppdateringar! När man följer en reseblogg är det ju för att man VILL läsa om resor. På FB finns ju ”alla” … och där kan förstås alla möjliga olika synpunkter finnas …
Ja, det är väl liksom lite av poängen med en reseblogg… men å andra sidan delar jag ju inläggen på FB också. Bra att du inte tröttnar i alla fall – det gör inte jag heller! 🙂
Tycker att reseuppdaterinhar är de allra, allra bästa. Kan inte människor inspireras ist för att irriteras? Hur lyxigt är det inte att få direkta tips, rakt in i mobilen?!
Tycker er resa har varit hur härlig som helst att följa. Men välkomna hem och tankar och styrka till hela familjen.
Men åh, tack snälla Sandra!
Dette blogginnlegget vekket så mange forskjellige følelser og tanker. Fint å høre om blant annet gode opplevelser og søskenkjærlighet, trist å høre om din mamma, herlig å lese de ærlige beskrivelsene av ting som kan være slitsomt når man reiser, og alltid tankevekkende å reflektere over hvordan virkeligheten faktisk er sammenlignet med bildene som tas. Og så lo jeg godt av bildet av dere fire i sengen. Fantastisk blinkskudd!
Du ser alltså att vi är fyra stycken? Stora killen Sebbe försvinner liksom lite i virrvarret. Och tack, blir glad över din kommentar.
Härlig sovbild! Så har jag aldrig kunnat ha mina kids i sängen…
Oftast blir man ju färdig med resan precis lagom tills det är dags att åka hem. Eftersom man är mentalt inställd på den dagen. Lite som det ska vara.
Ja, precis så är det. Efter över ett halvår i Thailand började vi inte känna oss ”klara” förrän sista veckan…