Close

RESFREDAG

Reseblogg världen över!

En tisdag i mars

En tisdag i mars

Och så går dagarna och veckorna. Jag är kvar i Karlskrona i snålblåst och isande kyla. Vi umgås, pratar om fina minnen, rensar järnet och drömmer om ljusare tider.

I lördags var det begravning/minnesstund för Far och allt blev precis så fint som jag hade hoppats på. Lördagen satte verkligen punkt för en epok och var starten på en annan. Under den senaste tiden har jag gått igenom hela känsloregistret: sorg, saknad, ilska, glädje, tomhet, irritation, tacksamhet och frustration för att nämna några. I sådana här tider är det skönt att inte behöva vara ensam – vetskapen om att min stora familj finns omkring mig betyder allt. Så vad gör jag hela dagarna?

far berlin

Mina föräldrar i Berlin. Foto: J.

En av sakerna som får dagarna att gå är praktiska bestyr. Vi slänger gamla kläder, går igenom pappershögar, städar hans bil och ordnar med bouppteckningen. Emellanåt sätter vi oss och bläddrar igenom fotoalbum – att nära och kära har dokumenterat resor och vardag genom kameralinsen betyder mer än någonsin (och blir en bekräftelse på att alla foton jag tar, och har tagit, förmodligen kommer att bli viktiga för fler än mig själv). Några utlandsresor har han faktiskt lyckats skrapa ihop genom åren, Far, även om de inte är många. Han föredrog de svenska skogarna. En återkommande utlandsfavorit som han återkom till (förutom Skottland) var Tyskland, där vi har vår extrasyster J som kom till vår familj som utbytesstudent 1992. Hon har tagit så många fina foton genom åren vi har känt henne – tack J!

en tisdag i mars

Under de senaste dagarna har vi har mest hållit oss inomhus, vädret här i Blekinge är tristare än tristast just nu…

eld i kamin

… vilket i och för sig har gett mig anledning att ständigt hålla igång vedspisen i köket. Mysfaktorn i det? 10 av 10.

lillmyhran

En viss liten Lillmyhran håller mig också sysselsatt, milt uttryckt. Hon är överallt och ingenstans – kul att hänga med ska ni veta, men ibland blir det lite för mycket av det goda.

solnedgång sturkö

Ikväll fick vi uppleva en fantastisk solnedgång, för första gången på många dagar. Jag väljer att se det som en liten hälsning från Far. En hälsning om ljusare tider – och måhända en och annan resa till Berlin till hans ära.

10 comments

  1. Finns det någon ved kvar?

    1. Nja, det börjar bli lite skralt i förråden…

  2. Jag kan avundas dig (och jag avskyr verkligen avund, vill hellre se inspiration) för familjebanden ni verkar ha. Ta vara på dem och njut. Vi är tre syskon där en av oss kopplat bort de två andra. Pinsamt.

    1. Åh, så tråkigt att höra Daniel. Jag tar nog vår vänskap och vårt syskonskap för givet, men inser att det inte är en självklarhet. Hoppas att det ordnar upp sig för er framöver.

  3. Åh, anar jag en uns av reslust tina fram?

    1. Men ja, faktiskt. Långt bortom den evighetslånga vintern tinar reslusten fram. 🙂

  4. Håller med Dryden vilken gemenskap ni har! Blir jobbigt för mig när mina föräldrar hår bort då jag är ensam barn…. kommer bli fruktansvärt ju… mitt i all sorg så har ni varandra och all värme och kärlek. Berlin väntar nog på dig / er när du orkar. Kramar

    1. Ja, att vara ensambarn i sådana här lägen är nog inte speciellt lätt. Men å andra sidan kommer du att ha din man och dina barn att hämta stöd från. Kram!

  5. Stora kramar Annika. Vilken lycka i sorgen att ni är så många att dela alla vackra och kära minnen. Och att ni är så tighta. Makalöst fint och dyrbart.
    Jag har ju två syskon varav en är död och den andra bor på andra sidan jordklotet ända sedan jag blev mamma för första gången 14 år sedan. Med tillika 20 år (!) i olika länder så har vi glidit ifrån varandra. Vi var de finaste bästisar som små, men distansen och helt olika liv (hon nästan 100% hemmafruliv. Det blir så i Australien innan barnen börjar i skola. Och jag yrkesarbetande som tar min plats i familjen att OCKSÅ jag ska få förkovra mig likt min make) gör att vi glidit ifrån varandra mycket. Vi pratar liksom ”olika språk” pg a våga mycket olika liv, värderingar och prioriteringar. Blev långt 😉 men ååå vilken rikedom er familj har i varandra. Du har den största rikedom och du värderar den också högt.
    Kram

    1. Förstår att det är en sorg Rosita – men kanske hittar ni tillbaka till varandra en dag? Nu verkar du å andra sidan ha en egen tight liten enhet med man och tre barn utöver din ”storfamilj” – och ett rikt socialt liv i övrigt.

      Jag är medveten om att jag har det väldigt bra och är tacksam för mina familjeband varje dag! Kram och tack för fina ord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close