Att resa ensam, själv och alldeles solo. Är det ett misslyckande att resa ensam, eller kan det tvärtom vara höjden av lyx? Det finns många tankar och åsikter om att dra iväg ensam på en resa, jag och Lisa diskuterar mer kring ämnet i vårt senaste avsnitt av Att resa-podden.
Att resa ensam kan kännas… både ensamt och en smula deppigt. Men just ensamheten kan också vara precis just det du behöver för att resan ska uppfylla alla dina förväntningar och mer därtill!
Ensamresa, men sällan ensam. Fiji, 2004.
Min erfarenhet av att resa ensam
Camp leader i USA (2001): Jag hade egentligen planerat att resa och jobba i USA med min äldre syster, men hon dissade mig (!) vilket jag nu i efterhand tackar henne för. Det gav mig nämligen en anledning att stå på alldeles egna ben, fylla i mängder av ansökningspapper, bli intervjuad på engelska och, framför allt, få en chans att åka till USA som mig själv istället för ”Tinas lillasyster”. Jag hamnade i Rochester, nära gränsen till Kanada, och jobbade en hel sommar som badvakt på ett Girl Scout Camp mitt ute i skogen. Jag var den enda svenskan så långt ögat kunde nå, och när sommaren övergick i höst kom jag hem som en starkare och mer självsäker version av mig själv.
Språkstudier i Barcelona (2002): Efter resan till USA förstod jag storheten i koncepten att dels åka utomlands på sommaren för att slippa göra uppehåll i universitetsstudierna, dels att resa ensam. I Barcelona bodde jag inneboende hos en spansk familj, men umgicks i övrigt mest med svenskar (vilket jag i efterhand tycker är lite trist). Läs mer om resan här: Min upplevelse av språkresor.
Jorden runt-resa (2003-2004): Min resa genom Costa Rica/Panama/San Francisco/Los Angeles/Hawaii/Fiji/Nya Zeeland/Australien gjordes under fyra av de absolut bästa månaderna i hela mitt liv. På pappret reste jag ensam, fast i praktiken träffade jag nya eller mötte upp gamla vänner nästan varje dag.
Jobb och studier i Berlin (2004-2005): En termin som utbytesstudent förlängdes till ett år eftersom jag fick jobb som trainee på en advokatbyrå. I Berlin kände jag mig aldrig riktigt ensam eftersom jag hade min tyska ”extrasyster” på plats, hon som i sin tur var utbytesstudent hos min familj 16 år tidigare. Jag älskar fortfarande Berlin, här några av anledningarna: Sju anledningar att älska Berlin.
Så här lyssnar du på hela avsnittet
- iTunes
- Att resa-poddens hemsida
- valfri podcast-app i din smartphone
Lisa pratar mer om sina erfarenheter av att resa ensam i tv-programmet Out of Office. Hur ser det ut på er resefront – har ni gjort någon ensamresa eller drömmer ni om att göra en? Berätta gärna!
Har gjort en hel del ensamresor.
Språkresa, jobbat som au-pair i London i 18 månader.
Charterresor , långresa-Indien 2 gånger, Sri Lanka 1 gång.
Det har sina för och nackdelar, men inget jag velat ha ogjort.
Titti
Oj vad mycket roligheter du har hunnit med! Sri Lanka låter väldigt spännande, dit åker jag gärna.
Några av de mest spännande resorna jag har gjort har jag gjort ensam. Och då har jag nästan aldrig varit själv heller för man ”tvingas” till att ta kontakt med andra och andra blir ofta nyfikna också. Det har lett till många spännande äventyr och både bra och dåliga erfarenhet – mest positivt dock. Fast då var det inte heller något ordnat och till ”konstiga” länder ibland som tex i centralasien – jag åkte tex ensam till aralsjön och bodde hos en familj där som var nyfiken.
Spännande att höra om dina resor: ARALSJÖN!? Så häftigt! Nej, som soloresenär är man sällan ensam – snarare tvärtom…
Du verkar ha upplevt en hel del. Vad häftigt!
Att resa ensam eller bo utomlands på egen hand är så himla nyttigt för en. Som jag har lärt mig av att bo eller resa utomlands utan skyddsnät! Det skulle nog alla behöva. Jag tror nästan att världen vore en bättre plats om fler människor reste iväg på en lite längre resa någon gång i sitt liv. Att få en insikt i andra kulturer och en distans till sin egen. Och som du skriver så träffar man på så mycket folk att det sällan känns som att man är ensam.
Ja, alla skulle nog behöva åka ut och testa sina vingar på ett eller annat sätt… Jag är så glad att jag vågade ta mig ut ensam, ångrar det inte en sekund!
Åh nu kommer minnen här..jag är 27 och åkte på min första långa ensamresa när jag var 22, till Malaysia en månad. Sen har jag bott och rest i Australien ett år samt 4 veckor på Fiji. Allt själv. Senaste långresan gjorde jag med min nyblivna fästman till Nicaragua och Brasilien, och det var skönt. Det är kul att dela allt nu.
Jag är sååå stolt, glad och tacksam för alla resor jag gjort på egen hand och allt jag lärt mig, det händer mycket när man är själv på ett annat sätt än när man reser med nån :). Ett plus är att jag träffat två av mina närmsta vänner på dessa resor, det hade aldrig hänt om jag inte rest själv, som dessutom är lika galna som mig.
Jag har varit en våghals och litat mkt på folk jag träffat, vilket jag är glad över. Annars hade jag aldrig tex bott med några iranska fantastiska killar i kuala lumpur i 2 nätter, gissa hur pappa kände när jag berättade att jag skippade hostelet och sov hos nyfunna killkompisar. Haha. Tack vare dom fick jag rätt vård för en allvarlig infektion i benet innan jag skulle flyga hem. Seglat med en jordenrunt seglare på fijis öar, bananfarm i Australien, varit utan boende sent en kväll i en djungel…oj vad hjärnan gick igång nu!
Idag hade jag nog inte vågat lika mycket, så jag är så glad över alla minnen. Det enda jag ångrar är att jag inte filmat något :(. Den dagen jag får barn hoppas jag de är lite mindre galna men ändå att de vill resa något själva :).
Babbel babbel, men kul ämne att prata om och höra andras reseminnen och erfarenheter :).
Vilka härliga äventyr Sara! Älskar att höra sådana här historier.
Jag har banne mig aldrig rest själv… Antingen har jag drabbat av temporär demens, eller så har jag alltid förlitat mig på någon annans sällskap i resesituationer. Jag har naturligtvis suttit på ett flygplan, ett tåg eller en bil utan att ha någon medföljare bredvid mig, men det räknar jag inte riktigt som ensamresor. Hm. Den här sortens resande får jag kanske prova någon gång i framtiden.
Oj, är det så alltså? Märkligt. Jag tänker att du är en sådan som verkligen inte skulle banga för det. Nåväl, det finns många resor kvar att göra… 😉
Jag älskar friheten i att resa ensam och det Lisa säger i podden om att ”det här är min dröm och ingen annans och jag kan inte låta mig hejdas” är så oerhört träffsäkert. När man vill göra resedrömmar till verklighet vill man inte vänta för länge! Det är ett privilegium att få dela reseupplevelser tillsammans med någon annan (jag åkte till Thailand med min bror ett par veckor förra vintern och är oerhört tacksam för att vi fick göra den underbara resan tillsammans), men det finns också en lyx och spänning i att utforska nya resmål på egen hand.
Din reseblogg är förresten helt fantastisk Annika. För tio år sedan hade jag stängt ned webläsaren och suckat om ”shit vad hon reser”. Idag blir jag istället bara inspirerad och tänker ”dit vill jag också resa”! Fast överst på min bucket list står Japan under körsbärsblomningen!
Blir SÅ glad för feedback Mathias, tack för fina och peppande ord!
Och angående ensamresor, drömmar är verkligen till för att förverkligas – med eller utan sällskap på vägen… Det låter som att du hade en fin resa tillsammans med din bror. Jag har ett gäng syskon som jag reser med, det är skönt att ha någon som vet hur man funkar i alla lägen.
Japan, JA, bra idé. En dag… 🙂